Nu har jag lyckats "förtränga" Rebecca i ett bra tag. Har stressat mig igenom flyttplanering, nytt jobb, och allt annat som har fått mig på andra tankar. Och när man tror att det är ok, så helt plötsligt känns det som att man får en stor betongklump slagen, rakt över bröstet. Sanningen står mitt framför mina ögon och bara hånskrattar. En sjuk känsla kan jag berätta. Det gör så fruktansvärt ont- t om fysiskt! Sanningen slår alltid tillbaka och det går inte att fly...
Jag saknar dig. Skitmycket. Är jävligt förbannad över vad som hänt. Letar efter någon att lägga skulden på. Men det finns ingen, och det får mig att känna mig så himla hjälplös. Kan inte förstå livets gång?
Jag vill så gärna veta att du är ok, jag vill få bekräftat att du har det bra. Har du det bra Rebecca?
Regnet har öst ner väldigt länge nu - är du ledsen min ängel?
Varför kan jag inte få prata med dig en sista gång? Bara få höra ditt skratt en gång till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar