Varför?

Hur förbereder man sig på att förlora en av sina närmsta vänner? Som jag nämnt tidigare har min vän, Rebecca, kämpat med sin cancer i 1 år. För ca ett halvt år sedan berättade läkarna att den var obotlig och dem gav henne fram till september att leva. Rebecca valde att inte lyssna på diagnosen utan kämpade vidare med alternativa behandlingar. Hon var hela tiden väldigt positiv och övertygade mig och många andra om att hon skulle vinna denna kampen. Jag tror inte det var många som tvivlade på henne, för starkare människa finns inte! Hon är fylld med energi och hade så mycket hopp inom sig. En fighter utan dess like.

Nu är september här och min älskade vän håller på att förlora kampen. Just nu ligger hon och kämpar för sitt liv, och dagarna hon har kvar är få.

Hur mycket jag än försöker att förbereda mig på det väntade telefonsamtalet så kan jag inte föreställa mig en värld utan henne. Jag har inte slutat hoppas på att ett mirakel ska ske, även om jag innerst inne vet att det är för sent.

Jag kan plåga mig själv med att läsa hennes gamla sms, och bara sitta och storgråta. Sen blir jag så arg på mig själv, hon är ju fortfarande vid liv! Jag kan inte sörja någon som fortfarande lever!

Det som gör mest ont är att jag inte får lov att träffa henne. Jag får inte ta farväl av någon jag älskar så högt. Varje dag passerar jag hennes lägenhet och tanken på att hon ligger där inne och väntar på att somna in är absurd.

Jag har aldrig förut varit i en sådan här situation och jag vet inte hur jag ska hantera den. Jag är rädd för att hon ska lida. Jag är rädd för att hon ska vara rädd. Jag är rädd för att hon inte förstår hur mycket jag älskar henne & hur mycket jag vill hjälpa henne. Jag är rädd för hur jag ska reagera när jag får samtalet. Jag är rädd för hur jag ska bli efter jag förlorat henne. Jag är rädd för en massa saker...

Jag håller på att mista min bästa vän och jag kan inget göra. Ingenting...