Nu har 5 dagar gått sedan Rebecca gick bort. 5 dagar av tomhet. Jag gråter inte så ofta. Och det ger mig dåligt samvete. Allt är bara tomt. När jag läser på hennes Memorial sida, alla människor som säger farväl till henne, känns det så overkligt. För mig ligger hon fortfarande i sin säng och kämpar. Hon är inte död. Jag får bara inte prata med henne.
Begravning äger rum den 2e oktober och nu känns det som att man står mitt emellan något och bara väntar. Väntar på att få säga Hej Då. Väntar på att kunna gå vidare. Väntar på att sätta punkt på ett år av sjukdom.
Jag vill tacka mina vänner & även dem jag inte känner för Era tankar & Ert stöd. Jag önskar att Ni alla fick träffa Rebecca, hennes vänskap gav så mycket och jag är så stolt för att jag fick vara med i ett år av hennes liv.
Mitt största tack vill jag ge till min älskade pojkvän Tobias. Utan dig hade det inte gått. Även om du tror att du inte är ett bra stöd så betyder din närhet så himla mycket för mig. Att jag har dig att komma hem till är en enorm trygghet. Du får mig att se framåt och genom att bara titta på dig så får jag styrka till att gå vidare.
Nu ska jag försöka låta Rebeccas energi, positivitet & kärlek lysa genom mig och jag ska försöka le mot världen. Jag ska fånga dagen och ta fram allt det positiva livet har att ge. Jag ska blicka tillbaks på min älskade vän och minnas henne med ett skratt. Precis som Rebecca velat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar