Lite kvällsmys...

Trots min enorma sorg och saknad efter Rebecca, har jag aldrig förr varit så fylld med kärlek. Är inte det konstigt? Det är en sån stor kontrast på mina känslor.
Jag och min älskade låg och pratade länge igår...om allt...på hur vi träffades, hur snabbt vi fattade tycke för varandra. Vi tog ett stort steg, när vi beslöt oss för att vara med varandra, då han redan var i en relation. Dock i en relation som praktiskt taget var död och borde ha avslutas för länge sedan.Det fanns vänner till mig och säkert även vänner till honom som tvivlade. Mina vänner var skeptiska, tänkte att "Kan han göra så mot henne, kan han göra det mot dig". Men det fanns en speciell vän som verkligen trodde på oss, och som nästan beordrade mig att satsa på honom. Rebecca. Och det betyder mycket för mig att hon tyckte så mycket om honom och att hon inte misstyckte. Hon såg något andra hade svårt för att se.
Tillbaks till igår. Vi låg som sagt och pratade om allt, och för första gången känner jag mig verkligen trygg med honom. Känns som att allt fallit på plats och det finns inget som kan komma emellan oss. Vi älskar varandra så fruktansvärt mycket. Samtidigt som att vi är nykära i varandra! Kan det bli bättre?
En av mina bästa vänner har gått bort och trots det är jag lyckligare än någonsin?! Är det fel på mig??? Kanske är det Du Min Ängel som ligger bakom allt...? Vem vet...