Härliga söndag och underbara skrämmande kärlek!

Så var helgen redan över och man är tillbaks i sin lilla stol på kontoret. En hel vecka framför sig med tidiga mornar... Suck! Men tur nog så kan jag sitta här och njuta & tänka tillbaks på min härliga söndag jag hade tillsammans med min älskling!

Vi sov länge och det var ett tag sedan vi kunde vakna upp tillsammans, utan att någon av oss var tvugna att stressa till jobb. Det är det bästa jag vet, att vakna upp med honom. Att få trycka upp min näsa i hans nacke och bara dofta på honom. Att känna hans armar runt mig. Åh!

Resten av dagen tillbringade vi på Malmöfestivalen och i vår nya - helt underbara soffa:-)

Men det är nästan lite otäckt att vara så förälskad som jag är. Jag kan inte minnas sist jag kände så här och när tanken på att något kan gå fel slår mig, får jag panik.

Jag menar hur tar man itu med att bli sårad eller sviken av den man verkligen älskar? Hur överlever man det liksom? Jag vet att man inte ska tänka sådär men ibland kan jag inte hjälpa det. Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara utan att ha min älskade i mitt liv! Tanken gör ont.

Jag har alltid varit en romantiker - för mig är kärleken viktigast.

Jag blir så arg på de människor som alltid säger att när man får barn så är barnet/barnen viktigare än något annat. Jag är helt oenig. För mig är kärleken mellan en man och kvinna det största som finns. Man ska få barn för att man älskar varandra så mycket-man ska ALDRIG skaffa barn för att man känner att något fattas. Eller för att förhållandet är dåligt och man tror att ett barn skulle lösa alla problem.

Jag anser att en stark kärlek mellan en man och kvinna är grunden till en lycklig familj.

Kollade på ett avsnitt av Operah för ett tag sedan, där Seal & Heidi Klum medverkade. Det handlade om hur man fick en familj att fungera. Då sa Seal att han älskade sina barn enormt men att Heidi alltid var nr 1 i hans liv och så länge det fungerade mellan dem - så fungerade familjen.

Det där var så rätt i mina öron.