Livet blir aldrig mer detsamma

Idag var jag hos en sköterska med min knuta på halsen. Hon skickade mig vidare till en läkare som i sin tur skickade mig vidare för lite prover. Nu är det bara att vänta. Varken läkarna eller jag tror ju att det är något farligt, men jag är glad att dem iaf tog sig tid och kolla upp det.

Jag har hittat en ny blogg jag läser. http://jagefrisk.blogg.se/ Det är Madde som skrivit den, en cancer sjuk tjej som hann bli 20 år gammal. Hon gick bort den 15e september. 5 dagar efter min lilla Sippa lämnade jorden. Det var mycket som påminde om Rebeccas kamp i denna blogg. Och Madde var tydligen en liten sångfågel precis som vår lilla tjej var. Hoppas dom möts i himlen så de kan sjunga tillsammans...Man kan även gå in och läsa hennes pojkväns tankar http://therealcolombo.blogg.se/ och hennes mammas tankar och känslor http://levaidag.blogg.se/.

Igår var jag och Ulla ute och åt tillsammans på Harry´s. Det var jättemysigt och det kändes så skönt att få prata med henne. Närmre Rebecca kan jag inte komma. Självklart pratade vi om Rebecca hela tiden, vi skrattade och grät. Saknaden av henne var stor, kändes på något sätt som att "en stol stod tom". Varför sitter jag här med Rebeccas mamma, utan henne? Samtidigt kändes det som att hon satt med oss, att hon iaktog oss. Kunde nästan känna henne le. Men jag kan tänka mig att hon blev lite sur när vi inte beställde in ett glas vin till henne.

Det är skönt att få prata om Rebecca. Jag vill prata om henne jämnt. Om alla minnen jag har tillsammans med henne. Det är skönt att få lyssna om Rebecca. Om andras minnen av henne.

Men jag önskar så att jag kunde förvandla alla minnen som finns av Rebecca - till en verklighet. Jag önskar jag kunde byta ut alla bilder som finns av henne - till den riktiga Rebecca...

Jag kämpar varje dag med att försöka få ett svar på Varför? Jag grubblar, vänder och vrider på saker och ting, försöker finna en lösning. Se en logik. Förstå. Men utan att lyckas. Så sa Ulla en sak igår som fick mig att tänka. Hon sa att kanske är det inte meningen att vi ska förstå. För Ulla är hon bara i London. För mig är hon fortfarande i sin lgh på Caroli och jag väntar på att hon ska må bättre och ringa upp mig. Och kanske är det så det ska vara? Kanske borde vi alla bara låta henne vara i "London"?

Vart vi än beslutar oss för att placera henne, så kommer livet aldrig mer bli detsamma. Vi kan kanske gå vidare. Lyckas se ett ljus i mörkret. Men det blir aldrig mer detsamma...