Spirit

Sitter här på kontoret och håller på att frysa till is. Shit vad det är kallt! Nu längtar jag verkligen efter våren. Sitter här och dricker en smoothie till lunch och grubblar över hur det ska gå på min intervju i morgon. Jag hoppas så innerligt!

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så läser jag en bok som heter "Embraced by the light" som handlar om en kvinna som dör men blir återupplivad. Under hennes minuter då hon är död, får hon se livet på andra sidan, träffa Gud och få veta meningen med livet. Det är en fantastisk bok och allt som beskrivs där är det samma som Rebeccas healing coach, Camilla, beskrev för mig.

Jag har en stark tro på livet på andra sidan och tror att det här bara är en skola som är till för oss att utvecklas spirituellt (själsligt). Och nu när jag har den tron så känns mitt liv så mycket enklare. Mottgångar är inte längre något negativt, utan det är en möjlighet för mig att lära och utvecklas.

Kvinnan i boken kunde se hur hennes barn kommer att mötas av mottgångar, men hon är inte orolig idag eftersom hon vet att det är nödvändigt för att dem ska kunna utvecklas.

När jag och Camilla pratade om Rebecca, berättade hon att hon inte kunde se om Rebecca skulle gå bort eller inte, att det var 50/50. Hon sa även att när hon träffade Rebecca för första gången var hon en flicka, och när hon tog farväl av henne, tog hon farväl av en kvinna. Hon berättade att Rebecca utvecklades oehört på den tiden. Och antagligen var det därför hon gick bort. Hon var klar här på jorden.

Även om en stor del av mig önskade att hon aldrig träffade Camilla och att hon aldrig utvecklades, för att vi skulle få behålla henne här på jorden...

Innan jag träffade Tobbe var jag en väldigt orolig själ på många områden. Jag flyttade & reste runt, för att söka lyckan - men fann den aldrig. Ingen kändes rätt och även om jag ibland inbillade mig att det var rätt så slutade det med ett brustet hjärta. Och när jag väl träffade Tobbe hade jag gett upp hoppet och trodde att jag skulle leva ensam i resten av mitt liv. Sen föll alla bitar på plats och hela mitt livs pussel blev löst.

Min oroliga själ är hel och jag känner ro inombords. Självklart har jag fortfarande åtrån efter att resa och uppleva men nu av helt andra själ än förut.

Men så tänker jag lite på om Tobbe verkligen är färdigutvecklad, klar att binda sig med mig? Han har fått vad han velat ha, han har varit hjärtekrossaren i sitt liv, vad har han lärt sig från det? Men kanske är det meningen att jag ska lära honom eller att jag t o m redan har lärt honom? Lärt honom känna kärlek? Lärt honom ta ansvar? Lärt honom bli vuxen?

När jag tänker tillbaks på hur mitt liv sett ut, så kan jag se på annat sätt vart och när jag lärde mig. Främst alla händelser i Australien. Hur jag behandlade min bästa vän Louise. Hur ont det gjorde när jag sedan blev lämnad ensam i ett främmande land. Hur människor jag litade på sedan behandlade mig. Hur jag tog människor för givet. Hur jag sårade.

Hur underbart Australien än var, så skulle jag aldrig vilja göra om just den resan. Jag utvecklades enormt under dem 8 månaderna, jag kom hem som en bättre människa men jag skulle aldrig vilja uppleva det igen.

Däremot vill jag väldigt gärna tillbaks till Australien och resa om på nytt tillsammans med min kärlek.

Det är väldigt intressant och samtidigt lite skrämmande det där med utveckling. Man är rädd för att man ska missa ett tillfälle att lära sig och man är rädd för vad som har att vänta i framtiden. Vilka mottgångar ska jag behöva ta lärdom av? För hur det än är, så är vi bara männskliga nu och att mista någon man älskar kommer aldrig bli lätt och man kommer aldrig att kunna förstå det. Jag kan aldrig veta vad det är jag ska lära mig här på jorden men jag ska se till att göra det bästa jag kan av min tid här, ta lärdom av så mycket som möjligt och lära ut det jag kan...