Igår kväll var jag ensam för första gången på väldigt länge och redan efter en halvtimme saknade jag Tobbe. Det var länge sedan jag fick chansen att sakna honom, det är nog bra att sakna lite då & då. När man är ensam får man också tid att tänka på en massa. Jag är verkligen extrem när det kommer till att grubbla. Jag analyserar sönder minsta lilla detalj. Det är ibland väldigt jobbigt och det är viktigt att man kan kontrollera det.
Igår tänkte jag på min älskade vän. Började grubbla över varför hon inte iaf kunde ha drabbats av en "normal" cancer istället - varför skulle just hon drabbas av en typ av cancer som är så oforskad, som hade så låga överlevnadsodds? Jag tänker på Rebecca jämnt. Det händer ofta att när jag vill dela med mig av något, om något som har hänt, om jag är ledsen eller glad över något, att jag automatiskt tänker på att jag vill ringa Rebecca. Jag har självklart andra underbara vänner men Rebecca är den som bodde i Malmö och henne jag oftast träffade. Vi fikade ihop, åt på restauranger, festade, låg på stranden, spelade spel, vi umgicks. Eftersom många av mina vänner inte bor i Malmö så har jag inte den kontakten med dem. Och jag saknar min ängel. Hon var alltid så positiv, så klok. Hon kom alltid med goda råd, gav mig energi. Trots att hon var yngre än mig hade hon så mycket livs erfarenhet att dela med sig av. Hon fick mig att skratta. Jag fick henne att skratta. Jag vill ju bara att hon ska komma tillbaks...Jag trodde aldrig att jag skulle förlora henne. Trots att sanningen fanns mitt framför mina ögon så trodde jag aldrig att jag skulle förlora henne. Hoppet var det sista som dog hos oss båda.
På lördag ska jag till graven och hälsa på henne, har inte varit där på länge nu och jag längtar verkligen. Känns än en gång som att jag ska få träffa henne. Det är en märklig känsla det där. När jag är på väg dit, pirrar det i magen och jag går automatiskt fortare för att skynda till henne. Sen när jag väl kommer fram slår det mig att hon inte är där, att hon är död och då börjar jag alltid att gråta. Varje gång samma sak.
Man kommer aldrig att vänja sig. Det är fortfarande förjävligt att det hände. Det är så fruktansvärt orättvist. Och det gör så otroligt ont! Hur mycket vi än säger att "hon har det bra nu" så vet vi allihop att hon hade haft det mycket bättre HÄR hos OSS. Och att det är här hon ville vara. Bland sin familj och sina vänner som alla älskade henne så otroligt mycket. Och det gör vi fortfarande. Vi älskar dig så otroligt mycket Sippan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar